Martin Paasi
Indexfondernas popularitet har redan överträffat populariteten hos aktivt förvaltade fonder. I aktivt förvaltade fonder finns nu mindre än hälften av all världens fondförmögenhet. En indexfond är så kallad passivt förvaltad och därför betydligt mer kostnadseffektiv. Istället för att fondens tillgångar förvaltas av en portföljförvaltare eller ett team, investeras de insamlade medlen direkt i aktier enligt samma viktning som något index.
Populariteten hos indexfonder bygger på dess brutala logik om att genom att betala mindre, så får du mera.
Indexfondskritikernas favoritmantra har länge varit att aktiekursernas prisbildning försämras i takt med indexfondernas popularitet. När allt färre pengar investeras på marknaden efter en gedigen företagsanalys, försämras kvaliteten på aktiekurserna och prissättningsfelen blir vanligare. Detta skulle i sin tur innebära att minutiös aktieanalys med noggrannt valda, enskilda investeringsobjekt skulle bli allt mer lönsamt.
Och så skulle det naturligtvis vara. Om ökningen av indexfondsinvesteringar leder till sämre prisbildning, så är det alldeles klart att företagsanalys, stock-picking och aktivt förvaltade fonder bli allt mer lönsamt. Frågan är dock, försämras prisbildningen i takt med indexfondernas popularitet? Det kan vara så. Men även i det fallet är kausaliteten inte nödvändigtvis den man skulle kunna föreställa sig.
Med indexfondernas popularitet har också utbudet av fondsalternativen vuxit. Idag, utöver de vanliga indexen, hittar man indexfonder som följer index med väldigt specifika kriterier. Idag följer fonder inte bara marknadsindex som S&P500, DAX och OMXH25, utan också aktieportföljer (dvs. index) sammansatta på basen av de mest varierande egenskaper. Här hittar du till exempel indexfonder som följer megatrender.
Eftersom indexfondernas popularitet också lett till att antalet skräddarsydda indexfonder ökat explosionsartat, finns det indexfonder inte bara för megatrender utan också till exempel för de bästa dividendbetalarna, för företag som figurerar kring uran eller för små och billiga (small cap value) bolag. Då man förr valde enskilda företag som investeringsobjekt, söker man idag alltmer efter fenomen.
Förr kunde man undvika ett enskillt bolags osystematisk risk genom att sprida riskerna bland fler objekt, varefter man portföljteoretiskt endast behöver stå ut med marknadens allmänna (“systematiska”) risk. Idag har man på sätt och vis gått längre genom att skräddarsy denna kvarvarande systematiska risk enligt ens egna marknadsuppfattningar. Man investerar inte längre i enskilda företag utan snarare i enskilda fenomen.
Precis som enskilda företag, är enskilda fenomen ibland billiga och dyra. Och även om man först kan köpa en indexfond som omfamnar ett fenomen och sedan göra aktieval genom att välja bort de de sämsta företagen, är tillvägagångssättet nu annorlunda. Likaså betyder detta att prisbildning fortfarande sker, även som ett resultat av indexfonder. Inte nödvändigtvis på företagsnivå, men definitivt på fenomennivå.
Vid någon punkt – när indexfonderna blir ännu vanligare – kan vi komma att hitta vi oss i en situation där prissättningen av enskilda aktier börjar vittra sönder. Då börjar en ny epok för aktieplockning. Driven av artificiell intelligens.
