Martin Paasi
Finansministeriet (FM) och Finlands Bank förutspår att vi i år kommer att ha en recession på 0,5 procent (dvs. bruttonationalprodukten minskar med denna mängd). För nästa år förutspår Finlands Bank en recession på 0,2 procent, medan FM är mer optimistisk med en tillväxtprognos på 0,7 procent. I The Economists jämförelse av de trettiofem rikaste ländernas ekonomier är Finlands plats 35. Ja. Sist.
Det hjälper inte att Finlands bruttonationalprodukt (BNP) inte har vuxit under de senaste femton åren. Den har inte vuxit eftersom vår ekonomis produktivitet inte har ökat. Produktiviteten har inte ökat eftersom det inte har investerats tillräckligt i Finland under de senaste femton åren. Samtidigt har vårt bytesbalansunderskott accelererat. Så förutom den offentliga ekonomin lever även vår allmänna ekonomi på lån. Utan låntagning skulle vår BNP vara ännu svagare.
Konsekvensen av en bekymmerslös hushållning är att vi helt enkelt inte har råd med allt vi skulle vilja ha. Jag skulle vilja tro att alla förstår detta. I den offentliga debatten kanske det tjafsas mer om vilka kostnader som ska skäras och ifall inkomstsidan, dvs. skatterna, bör höjas. Att öka skattetrycket bromsar återhämtningen från recessionen ytterligare, medan nedskärningar är politiskt svåra.
Förståelsen för ekonomiska frågor är svag hos många beslutsfattare. Det är förståeligt, och det skulle inte vara ett problem ifall man lyssnade på dem som har dessa frågor som yrke. Sådana som finansministeriets budgetchef Mika Niemelä. Man kan mycket väl genomföra sina politiska ideologier inom ekonomins ramar. Det är svårt, men det går. En stark ekonomi är trots allt i allas intresse.
Många finländare har det nu svårt. På nationell nivå beror det på vår tynande ekonomi. När tåget saktar ner, blir det struligare att nå fram. Om vi inte ökar trycket i pannan, kommer vi att hamna efter resten av världen. Vi har redan halkat efter under de senaste femton åren, så en ökad krismedvetenhet vore önskvärd. Läget förbättras inte genom att öka bördan (skatter) och genom att minska bördan (skära kostnader) kommer vi bara lite längre.
Därför efterlyser jag efter en kritisk diskussion om effektivisering i den offentliga debatten. Om hur vi kan åstadkomma mer och bättre med mindre. Inte minst då vi nu i social- och hälsovården (sote) lyckats med mindre och sämre för mer. Lösningen finns i att mäta rätt saker och skapa incitament som uppmuntrar till att genomföra dem. Familjen går trots allt före det allmännyttiga i en vars behovshierarki. Därför uppstår rätt resultat endast när egna och allmänna intressen är i linje.
För det andra behöver vi en inspirerande vision för vår framtid. En sådan som tar oss genom de tunga åren. En som passar de flesta, så att när beslutsfattarna byts ut, byts inte riktningen åtminstone helt och hållet. En som har kraft! När Singapore blev självständigt på 60-talet var gatorna av lera. Vid den tiden bestämdes det att Singapore skulle bli till ett globalt finanscentrum. Idag är dess ekonomi mer framgångsrik än USA:s.
Mer om ämnet i Svenska YLE’s “Slaget efter tolv“
