Martin Paasi
Rahapodi gästades av Pensionsskyddscentralens verkställande direktör Mikko Kautto som gäst, en uppenbart kunnig och insiktsfull personmed perspektiv. Jag rekommenderar avsnittet (dock på finska), även om vårt pensionssystem inte skulle kännas så intressant. Vidare hittar du en bra beskrivning av vårt pensionssystem på Pensionsskyddscentralens sidor.
Finlands pensionssystem har genomgått stora samhälleliga förändringar sedan 1960-talet. Nu står vi inför en ny pensionsreform, där allt färre ska finansiera allt fler pensioner.
Från hand till mun
Pensionsavgifterna alltid gått från de arbetandes hand direkt till pensionärernas mun. Man har försökt öka på fonderingen de senaste åren, det vill säga på den del av pensionsavgiften som går till långsiktiga investeringar, men är fortfarande i genomsnitt bara cirka 15 procent. Ingen har med andra ord betalat pensionspengar till “sig själv”. Även om mängden pension beräknas schematiskt från den intjänade lönen.
När babyboomers arbetade var betalarna många, pengarna räckte därmed till, och allt möjligt extra byggdes in i pensionssystemet. Nu är vi lyckligtvis på väg att bli av med dessa extra förmåner, men det räcker inte. Det finns för få framtida betalare. Redan nu går 24,4 procent av lönekostnaden till den månatliga pensionsbetalningen(!). Med en bruttolön på 3800 euro är arbetsgivarens lönekostnad 4575 euro, där mer än sammanlagt tusen euro, det vill säga omkring 12 000 per år, betalas till vårt pensionssystem.
Reform på G
Man försöker nu reformera pensionssystemet i tid. I den offentliga debatten har man talat om att öka investeringsrisken så att aktiemarknaderna i större utsträckning kunde utnyttjas till att finansiera systemet. I en internationell jämförelse är vårt nuvarande pensionssystem enligt Kautto av god medelklass, både när det gäller finansieringens tillförlitlighet och dess kostnader. Pensionssystemen är med andra ord dyra överallt. Men det skulle inte behöva vara så.
Hela pensionen för fem tusen
Ifall du investerade 5000 euro kostnadseffektivt på aktiemarknaderna för varje nyfött barn, skulle det genomsnittliga nyfödda barnet ha ett pensionskapital på 450 000 euro (genomsnittlig finländare) vid pensioneringen. Du kunde alltså köpa hela pensionslösningen för fem tusen. Och om den i formeln använda sju procents genomsnittliga årliga realavkastningen känns orealistisk, kan man då investera en lite större summa på vägen hem ifrån barnmorskeinstitutet.
I vilket fall som helts blir det billigare än nuvarande systemet, där i genomsnitt cirka 12 000 euro per år debiteras per arbetande person, i femtio år, för att uppnå samma slutresultat (även om man själv kan spara för sig själv eller för sitt barn, vilket är rentav att rekommendera, så sänker det inte kostnaderna för vårt pensionssystem, våra lönekostnadsnivåer, eller förbättrar inte Finlands konkurrenskraft).
Var är ambitionen?
Vi borde stärka den problemfyllda finska ekonomin. När pensionsavgifterna ensamma står för 24,4 procent av den anställdes lönekostnader, och således representerar ett gediget konkurrenssänke, borde pensionsreformen ses som ett ypperligt tillfälle att förbättra Finlands konkurrenskraft. I en generation. Därför bör ambitionsnivån för pensionsreformen höjas rejält.
Finansieringen ifrån lönebikostnad till aktiemarknadsavkastning
Hur skulle vi kunna reformera pensionssytemet så att det får utslag för den finska konkurrenskjraften? Genom att etablera en statlig pensionsfond som börjar finansiera vårt pensionssystem först efter 70 år. Inom ramen för denna fond skulle man göra en investering på fem tusen (eller motsvarande, lämplig summa) per nyfödd. Med en sju procents årlig (inflationskorrigerad) realavkastning skulle denna summa grovt växa hundrafalt på sjuttio år.
Om det skulle födas 50 000 barn om året (tyvärr inte), skulle det behövas 250 miljoner ‘öronmärkta’ euro per år. När man kalkylerar storleken på startkapitalet kan man konstatera att en summa på ungefär 3,5 miljarder växer med sju procent årligen till 250 miljoner euro (och även om det absolut inte växer exakt med den takten det första året, så närmar sig investeringarnas avkastning ungefär denna genomsnittliga årliga avkastning på sikt).
Efter sjuttio år skulle 3,5 miljarder ha vuxit med ränta på ränta till ungefär 400 miljarder. Vid den tidpunkten skulle de första, i år födda 50 000 barnen gå i pension. Om de skulle få sin pension i en klumpsumma (de får de inte) skulle kostnaden då vara 22,5 miljarder euro. Det motsvarar 5,5 procent av fondens storlek vilket innebär att i detta exempel skulle fondens ursprungliga storlek inte nödvändigtvis räcker till att för evigt finansiera vårt pensionssystem. Men du fattar galoppen?
Den föreslagna pensionsfonden skulle kunna grundas från exempelvis Solidium och dess sju miljarders (på grund av politiska beslut ständigt minskande-) aktieportfölj. På basen av erfarenheterna från Solidiums vet vi att pensionsfonden skulle behöva en oberoende investeringspolitik. I pensionsfondens bolagsordning kunde det med fördel skrivas ut, att investeringarna görs någon annanstans än i Finland, bortom alla politiska passioner.
‘What’s in it for me?’
Varför skulle vi fatta ett beslut idag, vars effekter kommer in om 70 år? Jo, för att effekterna på det nuvarande pensionssystemet skulle börja omedelbart från året efter att systemet grundades. Den finansiella belastningen på det nuvarande pensionssystemet skulle lättas år för år sjuttio år framåt, eftersom det nuvarande systemets finansieringsbehov minskar med varje kommande generation vars pensioner finansieras genom denna nya pensionsfond. Den där 24,4 procenten skulle gradvis sjunka.
Vi skulle alltså gradvis flytta finansieringen av vårt pensionssystem stegvis anställdas lönekostnad till att hanteras av aktiemarknaderna. Att utnyttja denna form av långsiktig investering passar särskilt bra för en evigt investerande pensionsfond. Så på sjuttio år skulle vi således kunna eliminera en fjärdedel av den totala lönekostnaden. Ja, och vi skulle säkra framtida finländares, dvs. våra barns välbefinnande och förutsättningar för fortsatt framgång.
Med en sådan pensionsreform skulle vi förbättra Finlands konkurrenskraft – ceteris paribus – jämfört med alla andra. Det skulle med andra ord vara hög tid att höja ambitionsnivån för pensionsreformen!
