Volatilitet, Sharpekvot och betavärde

Investeringsproffs hävdar att den största synden för en vanlig investerare är att bedöma sin risktolerans för hög. Jag håller inte med. Många bedömer att deras risktolerans är för låg och vågar sig inte alls in på aktiemarknaden, skriver Ninni Myllyoja.

Jag har aldrig förstått varför en investeringsrådgivare börjar med att testa kundens risktolerans för att få fram vilka risker kunden är redo att ta; vad är kundens finansiella situation, hur mycket kunden tolererar, förluster och spänning i samband med investeringar, etc. Det här är psykologiska och personliga saker som förändras beroende på livssituationen!

Själv tycker jag att om det i vardagslivet råkar bli pengar över, lönar det sig att investera slantarna utan någon desto större undersökning.

Därför skulle jag även vilja påstå att risktoleranstester kan jämförs med horoskoptester, som i ett visst förhållande säljer ränte- och aktieprodukter till investeraren – med det felaktiga antagandet att räntorna är riskfria investeringsprodukter.

Själv har jag gett upp sådan här slags självvärdering eftersom min förmåga att tåla risker nu bara råkar variera stort. När jag bedömer risken koncentrerar jag mig istället på att bedöma själva placeringsobjektet. Lönar det sig att investera t.ex. i en aktie om det är sannolikt att någon annan investering ger bättre avkastning.

Dessa funderingar kan lösas med hjälp av tre värden: volatilitet, Sharpekvot och beta.

Volatiliteten beskriver prisförändringen och mäter helhetsrisken.

Volatiliteten visar hur mycket värdet på investeringen avviker från medelavkastningen. Ju större förändringen i min portfölj är i förhållande till den genomsnittliga förändringen, desto större är volatiliteten. Och ju större portföljens volatilitet är, desto större är osäkerheten kring dess avkastning.

Volatiliteten beräknas vanligtvis från standardavvikelsen för dagsavkastningen och uttrycks i procent inom en viss tid.

Om fonden anger en förväntad avkastning på 9 procent och dess volatilitet är 20 procent, kan jag räkna med att det är sannolikt att fondens årliga avkastning är något mellan -11 procent (9 procent minus 20 procentenheter) och 29 procent (9 procent plus 20 procentenheter).

Låg volatilitet kan tyda på en lägre risk, men det kan också innebära att till exempel aktiens omsättning är så liten att det är svårt att bli av med den. Låg volatilitet kan också vara ett förebud om en framtida krasch.

Slutsats: Volatilitet med hög procent innebär att priset på investeringen kommer att falla –  det kan stiga kraftigt, men också falla kraftigt, till och med kollapsa. Om jag vill ha mindre risk väljer jag investeringar med låg volatilitet men om jag vill ha avkastning väljer jag en investering med hög volatilitet.

Betavärdet fungerar som aktiens sensitivitetsmätare.

Betavärdet mäter aktiens totala avkastning beroende på marknadens genomsnittliga avkastning. Om betavärdet är en, ändras aktiens kurs i samma proportion som marknaden. Om betan är 1,2 ökar aktien i genomsnitt med 20 procent mer än marknaden, men det kan också vara 20 procent mindre. Om betan är 2, varierar avkastningen dubbelt, om 3, så tredubbelt. Om betan är mindre än 1 är aktiens förändringskänslighet mindre än jämförelseobjektet.

Slutsats: Om jag är en stor risktagare och försöker nå en avkastning som är större än indexet kan jag investera i aktier med beta som överstiger 1. Om jag tolererar risker dåligt investerar kan jag investera i aktier med beta under 1.

Sharpekvoten är överavkastningsmätaren.

Sharpekvoten kan benämnas som överavkastningsmätare. Den beskriver hur mycket mer en investering har genererat jämfört med en riskfri insättning per volatilitetsprocent. Ju större volatilitet portföljen har haft, desto bättre borde avkastningen också vara.

Siffran beräknas genom att från placeringens avkastning dra av den riskfria räntan (3 månaders euribor) och dividera resultatet med placeringens risk, dvs. volatilitet.

Ju högre Sharpekvoten är, desto bättre har investeringen genererat i förhållande till sin risk. Det positiva Sharpekvoten visar alltså att risktagningen har lönat sig och det negativa att placeringen har gett sämre avkastning än det riskfria alternativet skulle ha gjort.

Slutsats: Jag kan vara nöjd med avkastningen på mina investeringar, men med hjälp av Sharpe kan jag ta reda på om jag kunde ha nått samma mål med mindre risk. Sharpen-talet visar hur mycket investeringsobjektet ger ersättning för den risk jag tar. Ju högre siffra desto "bättre" investering. Sharpekvoten används oftast då man jämför fonder.

Av de siffror som nämnts ovan finns naturligtvis inget absolut som säger vad som är en bra investering. Nackdelen med dessa olika uträkningar är att de berättar om det förflutna, inte framtiden. Det väsentliga är att förstå att begreppet risk är centralt då man investerar och att man kan försöka förutse dessa risker genom att analysera det förflutna.

Volatilitet, beta och sharpe fungerar som dugliga kryckor för en liten investerare – men det är inte värt att stirra på dem eller på andra enskilda faktorer när man gör en investering. Jag anser ändå att siffror utgör ett mer effektivt sätt att förhålla sig till risktagning än flervalsfrågor, där man söker det ultimata svaret på hur många tårar jag till slut kommer att spilla om jag förlorar en hundralapp.

-Ninni Myllyoja