De första 100 000 eurona

Med den amerikanske investerarmiljardären Charlie Mungers ord:

”The first $100,000 is a bitch, but you gotta do it.”

Du har säkert tidigare hört att den första miljonen är den svåraste milstolpen, och att det blir lättare att bygga upp förmögenhet efter det. Utan tvekan en summa som får många att erkänna sig besegrade redan vid startlinjen.

För att jag själv skulle ha något personligt att säga i ämnet sänker jag ribban lite, men håller mig i samma anda som Munger. De första 100 000 euro är den allra svåraste, men kanske också den viktigaste milstolpen när man bygger förmögenhet.

För min egen del tog det åtta år att nå den sexsiffriga nivån. Långa arbetsdagar, regelbundet sparande (ibland med god, ibland med mindre god framgång) och att skära ned på utgifterna. Att nå 100 000 euro krävde verkligen arbete, eftersom utgångsläget var exakt noll euro. På grund av min unga ålder rymdes det också studier inom de där åtta åren, och jag hade ännu ingen fast anställning.

De följande hundratusen hittade till mig redan på tre år. Att nyligen passera 200 000 euro i nettoförmögenhet krävde alltså betydligt mindre tid och ansträngning.

Vi vet att det handlar om ränta-på-ränta-effekten, där starten är den segaste fasen. Förmögenheten utvecklas väldigt långsamt de första åren. Den välbekanta snöbollsjämförelsen är enligt mig den tydligaste: för att få en liten snöboll ens lite större måste du rulla den många varv.

De första tusen euro måste nästan fördubblas sju gånger för att du ska ha 100 000 euro, men om du upprepar samma fördubblingstrick en gång till har du redan närmare 13 miljoner.

Genvägen till lycka

Innan man når 100 000 euro anser jag att spargraden är viktigare än att fokusera på ränta eller värdeökning. Om du lägger mer snö på din snöboll direkt i början sparar du tid på att rulla den. Ränta-på-ränta-effekten går alltså att accelerera.

Låt oss föreställa oss två situationer där du i båda har ett startkapital på 5 000 euro och får 7 % i årlig avkastning på dina investeringar.:
Du rör inte startkapitalet alls.

• Att nå 100 000 € tar 44 år.

• Att nå 200 000 € tar 10 år.

• Att nå 300 000 € tar 6 år.

Du investerar 500 € varje månad:

• Att nå 100 000 € tar 10 år.

• Att nå 200 000 € tar 6 år.

• Att nå 300 000 € tar 5 år.

Att nå den första sexsiffriga summan tar 44 år enbart med startkapitalet. En mycket lång tid i ett människoliv. Den som däremot investerar 500 euro i månaden kan kapa hela 34 år från den tiden.

Även om den månatliga investeringen är densamma börjar dess betydelse med tiden ändå blekna. I det sista exemplet ser vi att den bara snabbar upp vår resa med ett år mot potten på 300 000 euro.

Munger själv nämner att 100 000 dollar är en etapp efter vilken det är möjligt att lätta på gasen. I det här skedet är avkastningen på investeringarna för många redan mer betydelsefull än det nya sparandet. Snöbollen kunde nu få rulla vidare av egen kraft.

Min egen väg

Att mångdubbla sin förmögenhet kan när man skriver det låta som något enkelt, även om det i verkligheten kräver ansträngning och arbete.

Om jag bara hade lutat mig mot värdeökningen från avkastningen skulle min resa fortfarande vara i början. Min spargrad har därför hållit sig ganska hög ända fram till idag, vilket har möjliggjort en relativt snabb förmögenhetsuppbyggnad.

Även om den allmänna uppfattningen verkar vara att det är svårt att spara pengar när man är ung såg jag själv den tiden främst som en möjlighet.

Det är lätt att ha flera jobb när man ännu inte har så många skyldigheter. Med en 16-årings energi orkar man vara i skolan på dagarna, jobba på helgerna och springa på träningar på kvällarna. Som minderårig var konsumtionen naturligtvis minimal, eftersom man fortfarande bodde hemma. Ett kollektiv räckte som bostad, och att flytta efter jobb och drömmar var möjligt när alla ägodelar rymdes i en resväska.

Allt detta var mer eller mindre medvetna val som gjorde det möjligt att spara och investera.

Jag tänker inte påstå att det här är något alla borde sträva efter, men det visar att möjligheter ofta finns — bara man vill se dem och är beredd att arbeta för dem.

- Ina Mattila (2023)