Defensiva aktier – trygghet i portföljen

Många investerare har i den senaste tidens marknadsturbulens funderat över vilken typ av diversifiering som skulle göra portföljen mer motståndskraftig i stormen. I detta blogginlägg granskar jag frågan om defensivt investerande ur flera olika perspektiv och hur man kan förstå helheten i placeringsverksamheten genom principerna för diversifiering.

Ett defensivt placeringsobjekt?

Frågan i underrubriken ovan är definitionsmässigt helt central när man diskuterar defensivitet. När man talar om ett placeringsobjekt som defensivt fokuserar analysen i grunden på att objektets marknadsvärde i genomsnitt reagerar mer dämpat på allmänna marknadsrörelser än marknaden som helhet, mätt i avkastningens variationer. Med andra ord kan ett placeringsobjekt, utifrån historiska data, till exempel sjunka endast 0,6 procent när ett brett index faller med en procent. Typiskt gäller detta även omvänt: när index stiger med en procent stiger samma placeringsobjekt i exemplet endast med cirka 0,6 procent.

Det är dock ett faktum att historisk utveckling aldrig är någon garanti för framtida utveckling på värdepappersmarknaden. Ändå kan det även framöver vara motiverat att försöka identifiera defensiva placeringsobjekt genom att använda börsens historiska data som ett hjälpmedel i investerarens egen analys. Den samlade bedömningen och placeringsbeslutet måste dock alltid baseras på investerarens egen syn på framtiden. Till exempel kan förändringar i andelen utländskt ägande i ett visst bolag mycket väl förändra aktiens känslighet jämfört med tidigare.

Det är också ett faktum att det på relativt effektiva värdepappersmarknader inte är särskilt lätt att hitta ett placeringsobjekt som deltar mindre än marknaden i allmänna kursnedgångar, men samtidigt springer minst lika snabbt som marknaden i genomsnitt under uppgångsperioder.

Ett vindskydd i stormens öga kan kosta ”förlorad avkastning” i en uppåtgående marknad.

Förenklat kan man alltså säga att ett vindskydd i stormens öga kan innebära ”förlorad avkastning” jämfört med resten av placeringsmarknaden under en uppgångsfas. Det kan låta tråkigt, men vid närmare eftertanke är det en rimlig slutsats: nästan alla skulle ju investera i lönsamma och trygga placeringsobjekt som knappt faller men stiger kraftigt när tillfälle ges. Var skulle risken då finnas? Och som följdfråga: vad skulle då ligga till grund för placeringsobjektets förväntade avkastning, som enligt finansiell teori är ersättning för risktagande (ju högre risk, desto högre avkastningsförväntan)?

Eller defensiv affärsverksamhet?

När man definierar defensiv affärsverksamhet tar man i ett första skede inte alls ställning till hur placeringsobjektets marknadsvärde utvecklas i sig eller i relation till marknaden i övrigt. Ett affärsverksamhetsbaserat perspektiv fokuserar i stället på faktorer som med hög sannolikhet (men inte med full säkerhet) upprätthåller bolagets lönsamhet även när det stormar på världshaven.

Dessa faktorer kan antingen vara kopplade till bolagets unika konkurrensposition inom sitt produkt- och tjänsteutbud eller, kanske ännu oftare, till historiskt stabila efterfrågetrender inom bolagets bransch. Med sunt förnuft kan man anta att branscher med genomsnittligt stabilare kundefterfrågan till exempel är handel, livsmedelsindustri, energisektor, läkemedelsindustri, försäkringsverksamhet, teleoperatörsverksamhet och delvis även banksektorn. Trots denna uppräkning är det dock uppenbart att inte varje bolag inom dessa branscher automatiskt uppfyller kriterierna för defensiv affärsverksamhet, av bolagsspecifika skäl.

I slutändan avgör även värderingsnivån placeringsavkastningen

En definitionsmässigt defensiv bransch, ett defensivt placeringsobjekt eller en defensiv affärsverksamhet garanterar i sig varken avkastning eller minskad risk för kursfall.

Det är möjligt att det granskade objektet uppfyller kriterierna för både ett defensivt placeringsobjekt och defensiv affärsverksamhet. Faktum kvarstår ändå att en definitionsmässigt defensiv bransch, ett defensivt placeringsobjekt eller defensiv affärsverksamhet inte i sig lovar investeraren avkastning eller skydd mot kursnedgångar. Det avgörande är alltid vilka förväntningar marknaden redan har bakat in i såväl aktiens värderingsnivå som i bolagets affärsprestation. På placeringsmarknaderna uppstår avkastning oftast när bolagets faktiska prestation är minst lika bra som – eller bättre än – vad marknaden har förväntat sig.

Ibland förväntar sig marknaden inte ens särskilt starka prestationer i absoluta termer, varvid ”defensivitet” kan visa sig genom att placeringsavkastning genereras även via en fullt tillfredsställande affärsutveckling. ”Grått och stabilt” kan alltså under vissa marknadsförhållanden vara ett klokt val. Omvänt kan även defensiv affärsverksamhet tillfälligt prissättas på börsen med överdrivna värderingsmultiplar, exempelvis i nivå med tillväxtbolag, varvid en i grunden defensiv och måttligt växande verksamhet i stället leder till besvikelser snarare än avkastning. Å andra sidan kan god placeringsavkastning uppstå i situationer där en verksamhet som uppfattats som instabil gradvis blir stabil, vilket kan få marknaden att omvärdera bolagets värderingsmultiplar och därigenom öka avkastningen i takt med ökad defensivitet under placeringsperioden.

Oftast befinner sig defensiva objekt inte i värderingsbubblor, men investeraren bör överlag vara medveten om att utvecklingen av placeringsavkastning i grunden påverkas av skillnaden mellan bolagets faktiska affärsutfall och ”marknadsförväntningarna”.

Defensivitet är relativt

Defensivitet är relativt och kan identifieras tydligare i backspegeln än genom vindrutan. Särskilt på dagens marknad förändras utsikten genom vindrutan över tid – och uppenbarligen oftast mycket snabbt.

Defensivitetens relativa natur framträder även ur ett annat perspektiv, eftersom defensivitet inte nödvändigtvis automatiskt innebär att bolagets affärsverksamhet är lönsam eller att investeringen ger positiv avkastning. Defensivitet kan också innebära att verksamheten gör mindre förlust än jämförbara konkurrenter eller att placeringsobjektets marknadsvärde faller mindre än jämförelsebolagens.

I slutändan bör investeraren reflektera över sin egen placeringsstrategi utifrån hur det är mest ändamålsenligt att jämna ut svängningarna i portföljens totalutveckling – utan att samtidigt (för mycket) ge upp uppsidan i nästa gynnsamma marknadsläge. Portföljen kan till exempel delvis innehålla defensiva placeringsobjekt och affärsverksamheter, men som motvikt kan den även innehålla objekt med högre tempo och större risk.

Utöver att leta efter defensiva affärsverksamheter kan investeraren försöka balansera den totala utvecklingen av sin placeringsförmögenhet genom att justera sin placeringsgrad.

Investeraren har även andra alternativ. Förutom att söka defensiva placeringsobjekt och/eller defensiva affärsverksamheter kan investeraren balansera sin totala förmögenhetsutveckling genom att justera placeringsgraden, det vill säga genom att vid sidan av direkta aktieplaceringar och/eller aktiefonder hålla tillräckligt med bankkonto-/likvida medel.

Därtill kan investeraren försöka navigera genom marknadssvängningar med hjälp av diversifiering. Den allmänna livserfarenheten har dock visat att diversifieringsfördelarna på mycket kort sikt har varit ganska begränsade under de senaste årens kriser. Branschdiversifiering (placeringar i flera olika branscher), bolagsdiversifiering (flera olika placeringsobjekt mätt i antal bolag) och geografisk diversifiering (placeringar i flera geografiska områden) har fungerat relativt svagt både under coronapandemin och handelskrigskrisen. På medellång sikt har dock geografiska skillnader och till viss del även branschspecifika skillnader (teknologisektorn) utvecklats i tydligt olika takt.

I stort sett samma observation gäller även de mest akuta faserna av eurokrisen under 2010-talet och den globala finanskrisen 2008–2009. Slutsatsen är därför att förmögenhet bör betraktas i ett diversifieringsperspektiv även utanför aktiemarknaden, även om det under de första dygnen av den nuvarande handelskrigskrisen har sett ut som om många andra tillgångsslag har rört sig i samma riktning som aktiemarknaden. Någon egentlig säker hamn har alltså knappast funnits.

Bransch- och bolagskriser återkommer – och även ”systemkriser” blir vanligare

Under 2010-talet gav utsläppsmätningarna inom bilindustrin investerare en påminnelse om hur galet placerande skulle vara utan diversifiering. Även en till synes ansvarsfull global marknadsledare kan visa sig vara en långvarig förtroendeförstörare. När bubblan spricker kan över hälften av investeringens marknadsvärde försvinna på bara några dagar, och utdelningsförmågan kan åtminstone tillfälligt försvinna helt. Inte ens ett etablerat konsumentvarumärke som uppfattas som defensivt och har en stark marknadsposition är alltså någonsin helt vattentäta tecken på stabilitet för investeraren.

Därtill är geo- och handelspolitiska kriser, makroekonomiska chocker, naturkatastrofer och interna missbruksrisker avsiktlig karaktär i bolag i regel sådana till sin natur att deras sannolikheter inte kan bedömas med tillräcklig precision vid investeringstillfället. Under innevarande 2020-tal har investeraren i praktiken redan mött fyra kriser: coronapandemin, Rysslands anfallskrig mot Ukraina, inflationen och ränteuppgången samt senast den pågående handelskrigskrisen. ”Systemkriser” känns redan som ett permanent tillstånd.

Det enklaste sättet att försvara utvecklingen av investerarens totala förmögenhet är att upprätthålla tillräckliga bankkonto-/likvida medel över konjunkturcyklerna, så att det finns spelrum att utnyttja opportunistiska möjligheter i en fallande marknad. Nästan lika enkelt är det att följa principerna för tidsmässig diversifiering, det vill säga att inte genomföra alla köp och försäljningar vid ett och samma tillfälle utan stegvis. Då träffar investeraren sannolikt med vissa affärer mycket rätt i tiden och med andra mindre väl, men i helheten agerar han inte dumdristigt eller förhastat genom att ”rösta” med hela sin placeringsförmögenhet i varje svängning.

Särskilt i den nuvarande handelskrigskrisen förefaller investerarens egna kraftiga rörelser vara mer riskfyllda än normalt, eftersom marknaderna för närvarande i hög grad styrs av en statsledare vars nästa drag är svåra att förutse.

– Jukka Oksaharju
Aktiestrateg, Nordnet Finland

Författaren och dennes närstående äger vid tidpunkten för publiceringen inte aktier i de bolag som nämns i texten. Texten tar inte ställning till tajmning eller enskilda placeringsobjekt, till överlägsenheten hos olika placeringsstrategier eller till enskilda företag. Texten tar inte heller ställning till framtida utveckling. Bloggen innehåller inga placeringsrekommendationer och syftet är inte att upprätta någon placeringsanalys av de bolag, index, strategier eller delar av dessa som nämns i texten, eller att ge rekommendationer eller riktkurser för aktier, index eller strategier.

De tankar som framförs i denna blogg utgör inte investeringsråd, rekommendationer eller uppmaningar, och historisk utveckling är ingen garanti för framtida avkastning. Ingen kan ge korrekta råd utan kännedom om investerarens ekonomiska situation, placeringshorisont, risktolerans eller andra detaljer i dennes placeringsplan. Enbart genom en blogg är det inte heller möjligt att behandla placeringsobjekt med den noggrannhet som varje investerare bör tillämpa innan ett placeringsbeslut fattas. Placeringsverksamhet innebär risk för att kapitalet kan gå förlorat i sin helhet, och varje investerare ansvarar själv för sina placeringar. Författaren kan även följas på X (@JukkaOksaharju).