Martin Paasi
“Staten fick historiskt förmånliga lån under koronapandemin. Statskontoret ändrade dock de säkra negativa räntorna på sina långfristiga miljardlån till rörliga räntor. Nu har räntorna ökat kraftigt. Skattebetalaren får stå för notan.” Så skriver den utmärkta ekonomijournalisten Alex Af Heurlin i HS Visio.
“Till exempel i januari 2021 lånade Finland en miljard euro med en löptid på tio år. Räntan var negativ med -0,4 procent. Så investerade alltså långivarna årligen fyra miljoner euro till Finlands stat för möjligheten att låna ut en miljard euro i tio år till Finland.”
“Enligt HS Visios uppskattning skulle statens årliga räntekostnader vara hundratals miljoner euro lägre nu om Statens skuldförvaltning inte hade ingått derivatavtal under åren 2020 och 2021.”
Statskontoret implementerade istället en strategi som fastställts av Finansministeriet för två decennier sedan, där man omvandlade kostnaderna för sina fasta räntelån till variabela räntekostnader med hjälp av derivatavtal. Enligt artikeln uppgår säkerheterna för dessa avtal för närvarande till sju miljarder euro.
Säkerheterna för derivatavtalen justeras med jämna mellanrum (till exempel dagligen) för att återspegla värdet på derivatavtalen i den rådande marknadssituationen. På detta sätt minimeras risken för motpartsrisk, det vill säga risken att den som tjänar pengar på avtalen också skall få betalt.
Om staten har betalat sju miljarder i säkerheter för sina derivatpositioner innebär det att förlusten för dessa derivatpositioner för närvarande uppgår till sju miljarder euro. Säkerheter krävs inte utan anledning och de deponeras inte i onödan.
I artikeln säger en representant för Finansministeriet att Finland kommer att få tillbaka säkerheterna för derivaten när avtalen löper ut. Detta är inte säkert. Dessa säkerheter är förluster om inte räntorna återgår till den nivån som gällde vid tidpunkten för derivatavtalen. Det finns ingen anledning att anta att detta kommer att ske.
Efterklokhet är värdelös klokhet. Men nästan hela världen, inklusive amerikanska bolåntagare, utnyttjade det negativa ränteläget till att säkra så långa fasträntelån som möjligt. För att på så vis fixa billig finansiering för flera år framöver.
Till exempel emitterade Österrike den 24 juni 2020 en statsobligation med en löptid på 100 år till ett räntesats på 0,88 procent. Denna obligation förfaller alltså till betalning i juli 2120. Eftersom statsskuldsobligationer är diskonteringspapper, är räntesatsen fast vid tidpunkten för emissionen för Österrike.
På grund av den kraftiga ökningen av marknadsräntor skulle Österrike nu tre år senare kunna köpa tillbaka den ultralånga obligationen för en tredjedel av det nominella beloppet. Finland verkar närmast ha säkrat förluster på sju miljarder euro.
