EU:s självförsörjningsmål – guldläge för den Finska tillväxten

EU har vaknat ur sin Törnrosasömn och insett att dess självförsörjningsgrad för kritiska råvaror är i storleksordningen tre procent. Detta vill man nu snabbt höja till tio. 75–100 procent av de kritiska råvarorna produceras för närvarande i det allt mer Rysslandsvänliga Kina. Finland har en helt exceptionell nyckelroll för att rätta till situationen för EU.

EU:s självförsörjningsmål

Europeiska unionens “förordning om kritiska råvaror syftar till att förbättra EU:s konkurrenskraft och självförsörjning. Den skall minska byråkratin, öka innovationer genom hela värdekedjan och stödja små och medelstora företag samt forskning. Dessutom är målet att stödja utvecklingen av alternativa material och mer hållbara gruvdrifts- och behandlingsmetoder.” Förslaget till förordning godkändes den 14.9.2023 och nu kommer parlamentet att förhandla med rådet om den slutliga formen av lagen.

Finland har allt

“Finland är det enda medlemslandet som redan nu producerar kobolt från malm i egna gruvor. Vi är också det enda EU-landet vars jordmån även innehåller alla andra mineraler som behövs för batteritillverkning, såsom nickel, litium och grafit. Och framför allt: vi har möjlighet att producera råvaror på ett hållbart och ansvarsfullt sätt,” skriver Henna Virkkunen, som röstade för att godkänna utkastet till betänkandet.

Finlands nya gruvlag träder i kraft i början av 2024. Den följer EU:s kommande förordning om kritiska råvaror, vilket är lämpligt eftersom förordningarna i alla fall är omedelbart bindande för Finland. Finska lagparagrafer gäller inte i de fall de strider mot EU:s förordning. Detta glöms ofta bort i den offentliga debatten.

Kritik

Kritiker har påpekat att den nuvarande förordningen tvingar tilldelning av gruvlicenser inom tjugofyra månader och för raffinaderier inom tolv månader. Att miljöskador är underordnade tidsfristen för tillståndsprocessen. Att Finland tvingas sälja naturresurser billigt. Att vi berövas värdefulla tillgångar och själva måste städa upp miljön.

Den övergripande poängen är dock denna:

EU behöver desperat något som Finland har. EU kan dock med bindande förordningar reglera Finland. Därför måste vi nu vara vakna, förutseende och aktiva.

Guldläge

Vi har ett unikt gulldläge här och nu. Inom ramen för den kommande gruvlagen verkar det dock som att vi inte har vaknat till denna insikt. Regeringen föreslår nämligen att den nya skatten på gruvmineraler ska vara 0,6 procent av det beskattningsbara värdet av metallmalmen. Det är allt. I USA varierar beskattningen av utvunnen mineral mellan 10–25 procent i royalties och delstatliga avgifter. I Norge beskattas oljebolagens vinster med 78 procent.

Men i stället för att beskatta mineraler borde vi se på saken från en helt annan vinkel. Mer holistiskt och med Finlands bästa som prioritet. Vi kunde på amerikanskt naturligtvis höja beskattningen av mineraler trettiofallt.

Det skulle dock vara helt rimligt och betydligt mer lönsamt att slå dfast att “kritiska råvaror” från Finland inte exporteras annat än som förädlade slutprodukter. Och beskatta dessa på jängse värde.

Så att “välkommen alla till NATO-Finland för kritiska råvaror, här och här och här är platserna för Teslas, Apples och Philips batterifabriker, tillstånden och villkoren hittar ni i den här mappen, billig elektricitet finns vid gränsen och om det inte finns tillräckligt med arbetare, har ni rekryteringspass för att ta in arbetare från hela världen till Finland.”

På detta sätt skulle vi få maximal skatteintäkt från mineralerna. Till fördel för alla, både nuvarande och ännu ofödda finländare. På detta sätt skulle vi få en tsunami av utländska direktinvesteringar till Finland. På detta sätt skulle vi få exporten att rocka och vår handelsbalans tillbaka på plussidan. På detta sätt skulle vi med skatteintäkter kunna så fröet till tusen miljarders “batterifond”. Samtidigt som vi förbättrar EU:s försörjningstrygghet, stöder hållbar utveckling och vänder på hållbarhetsgapet.

Låt oss inte klanta till det här nu, eller hur?